Nu har jag börjat tro att Meja kan bete sej som en "vanlig" nästan 7 månader gammal valp. Hon kan gå i koppel utan att ramla och ha spårselen på utan att gnaga på bröstbandet. Vi var i Tinaskogen idag, Ki, jga och alla hundarna. Till höger om bilarna i vår fina uppletanderuta lade jag ett spår till Meja. Spåret var nog 200 meter och hade väl legat i 45 minuter ungefär. Jag selade på och hon fick "damp" och kastade sej på sidan i gammal god stil. Men så lugnade hon sej. Jag tror att hon tycker det är riktigt kul att spåra. För hon satte ner näsan på vägen, hittade stället där jag gått in i skogen och spårade med bra fart utan den minsta tvekan. Hon slog ganska rejält på sina ställen men kom rätt när hon var klar. Det blev många 8-or runt träden. Hon spårade säkert 150 meter utan stopp idag. Men sean kom det. Rejält! Jag hade gett 100 spänn för att få veta vad hon tänkte när hon stirrade på mej. Till slut satte hon ner näsan och började slå. Men det var riktigt svårt. Efter 4-5 stora slag trodde jag hon givit upp men så plötsligt var hon iväg på spåret igen. Vi kom ner för en liten brant och närmade oss slutet när hon ville ut till skogsvägen vid sidan av spåret. Så ångrade hon sej och kom tillbaka till spåret igen. Gick fram ett par meter - sedan kräktes hon, stackarn. Hon var tapper och ville fortsätta men fick inte ihop det så jag selade av. Antagligen var hon hungrig och det var nog anledning till att hon kräktes. Det var ett tag sedan nu men när hon var yngre kräktes hon om inte maten kom när den skulle.

Innan vi åkte hem fick Bonita frispåra Mejas spår och det visade sej att slutet låg bara 6-7 meter från där Meja kräkts.

Så kan det gå. Vi tar nya tag snart igen.

Meja gillar helt klart att spåra. Hon är mycket säker när hon spårar och störs inte av varken mej eller linan. Jag går längst bak och det är bra drag. Med lite träning skall det här bli riktigt bra tror jag. Heja Meja!